1 januari 2010

Tankar på årets första dag...

Hela tjejligan
Ibland blir jag stressad över att jag inte har tillräckligt med tid för måleriet, eftersom hem och familj oftast måste gå före. Jag kan bli så frustrerad när barnen kräver min uppmärksamhet; när Mira vill ha hjälp med något nytt projekt, Greta vill äta yoghurt för elfte gången på en dag och Sonia river hela huset när jag vänder ryggen till. Ibland drömmer jag om att få en vecka bara för mig själv, att få ägna mig åt måleriet utan något som stör, men den drömmen kommer nog aldrig att bli verklighet, eftersom jag av erfarenhet vet att jag bara blir rastlös när familjen är borta en längre tid. Innan tänker jag att jag ska göra så mycket, men sedan går jag bara och längtar efter att de ska komma hem igen. Egentligen är det barnens förtjänst att jag målar överhuvudtaget. Innan de föddes hade jag hur mycket tid som helst, men inte målade jag då. Jag var alldeles för feg och vågade inte göra det jag ville. Jag tyckte inte att jag hade något att säga. Som mamma kan jag inte vara feg. Det är mitt ansvar att våga stå för det jag vill och visa mina tjejer att allt är möjligt. Mina barn gör mig dessutom mer kreativ, eftersom deras skaparglädje smittar av sig på mig. Jag har skrivit om det förut, om hur deras kreativitet är så självklar. De skapar mästerverk varje gång, bara för att det är så roligt. Något annat är inte möjligt. Det försöker jag verkligen att tänka på de gånger jag kör fast. Att måla för att det är så fantastiskt roligt, och inte för att producera något som andra ska tycka om. Sedan kan det hända att inspirationen kommer vid de mest oväntade tillfällen när barn är med i bilden. Häromnatten vaknade Greta och ropade på mig. Det gör hon nästan varje natt och jag brukar inte vara på världens bästa humör när hon för femitelfte gången vill ha ett glas vatten. Den här gången var det dock inte det hon ville säga. I stället sträckte hon lite på sig och sa: "Jag är på väg till månen." Sedan somnade hon om. Hur ska man kunna vara på dåligt humör då? Jag gick tillbaka till min säng med huvudet fullt av bilder som säkert kommer att hamna på en tavla i framtiden. Om jag bara får tid att måla...

4 kommentarer:

Wenche sa...

Vilket underbart gäng.Du är verkligen rik.När jag var i din ålder kände jag också stress över att inte få måla tillräcklig mycket.Barnen som ger en all inspiration tar också all tid.Men med barn och familj har du en stabil sits och alltid tillgång till alla sorters känslor och har mycket att säga i bilder.
Sedan måste jag tyvärr säga att du som alla vi andra bildmänniskor aldrig kommer att känna att du har tillräcklig med tid, hur mycket tid du än får.

Elin sa...

Wenche: Du har rätt. Jag är rik - och jag kommer aldrig att ha tillräckligt med tid. Fast det är ganska skönt att inse det. Även om jag får mer tid kommer det ändå inte att vara tillräckligt, så varför grubbla?

HELENA sa...

Hittade det här inlägget av en slump - vilka otroligt söta döttrar du har:)

Sen måste jag ge en eloge till denna "Wenche" som kommenterat här innan. Läste kommentaren och blev lite rörd. Väldigt fint skrivet, och väldigt sant.

/Helena

Elin sa...

Helena: Tack för kommentaren. Nu blev jag tvungen att läsa både mitt gamla inlägg och Wenches kommentar igen och det är en bra påminnelse.

Och visst är de söta :)

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...