Bokföringens vedermödor

Igår var vi till vår nya revisor för att få hjälp med deklarationen. Med vi menar jag min man och jag. Vi har nämligen en enskild firma ihop (som man kan ha när man äger ett jordbruk tillsammans) och sedan har jag min egen verksamhet i form av Huldas byrålåda som också är en enskilt firma. Krångligt tycker jag, men det tycker jag om allt som har med bokföring, bank och ekonomi att göra. Det kan vara lite roligt också, men svårt. För det mesta känner jag mig bara dum. Därför var jag lite nervös inför mötet igår. Jag visste inte vem den nya revisorn var, och såg framför mig en äldre korrekt herre som skulle behandla mig som en liten flicka, vilket är något av det värsta jag vet. I stället klev det ut en ung kille med randiga strumpor och en hund under skrivbordet. Jättetrevlig. Och än en gång har jag fått bevis på att det inte är någon idé att oroa sig i förväg. När ska jag lära mig det på riktigt?

(Nu väntar jag förstås fortfarande på att han ska ringa och säga att jag har gjort helt fel med all bokföring, men det får vi ta då. Jag ska försöka att inte oroa mig i onödan.)

Tillfälligt avbrott

Det har varit ovanligt tyst här inne de senaste dagarna (veckorna?). Det har helt enkelt inte funnits utrymme till att ens fundera över att logga in för mitt liv har varit fyllt av annat. Jag har varit på en fantastiskt lärorik, intressant och rolig resa till Polen och Auschwitz med mina nior och ett gäng kollegor, och nu fortsätter vi arbetet med att bearbeta våra intryck. Jag bloggar - fast inte här utan på resebloggen - och förbereder en utställning med några av elevernas fotografier samt en föreläsning för allmänheten. Det är så kul - men det tar tid!

Dessutom borde jag verkligen skriva på min slutuppgift på bildpedagogikkursen. Den ska redovisas nästa helg och jag har inte ens börjat annat än i tankarna. Inte ett ord är nedskrivet. Men en sak i taget. Det löser sig nog.

* * * 

I have had so many other things to do lately, and haven´t had time to write anything in here. I will be back soon.

365 faces - dag 121 till 127

I lördags kväll testade jag barnens nya tuschpennor när vi satt i tevesoffan. Eller egentligen är det mina pennor, men det är mest tjejerna som använder dem. Hälften av pennorna är vanliga tuschpennor, medan den andra hälften är med täckande (och ibland självlysande) färg. Det innebär att man kan rita över sina första linjer med vit färg och så syns de knappt. Skumt. Och väldigt irriterande när man ritat över en linje som man ville ha kvar, eftersom den inte går att rita dit igen.

Jag passade i alla fall på att göra några av mina 365 ansikten. Två av dem fick Mira sitta modell för (de blev inte särskilt likt), två av dem ritade jag ur fantasin och resten kom från en tidning.

* * * 

Seven more of my 365 faces.

Skolresa till Krakow

Första dagen i Krakow tillsammans med femton elever och sex vuxna. Det har varit en riktigt bra dag. Vi har blivit guidade runt i den gamla delen av staden och ätit två trerättersmåltider. I morgon åker vi till Auschwitz.

* * *

I am in Krakow with my pupils.

Nästa inredningsprojekt

Nästa inredningsprojekt här hemma är en ordentlig renovering av minstingens sovrum. Hon bor i ett före detta kök som vi delat av genom att sätta upp en extravägg. Rummet är ganska litet och väldigt svårmöblerat och har ett gammalt trasigt trägolv som vi målat för att försöka få det beboeligt en gång i tiden. Nu ska det bli nytt golv och smartare inredning. Sonia vet precis hur hon vill ha det och ritade en liten skiss åt oss. Jag tycker hon fick till det ganska bra. Det är bara att sätta igång.

* * *

Our youngest daughter is getting a new room, and she knows exactly what she wants.

Att göra något man kan ta på

När man arbetar som lärare är det sällan man ser konkreta resultat på en gång av det man gör. Visst  vet jag att det blir resultat annars skulle jobbet vara ganska meningslöst, men det är oftast på lång sikt och är ganska svårfångat. Jag ser att eleverna utvecklas, men det är svårt att i tanken göra en direkt koppling till mitt eget arbete. Då är det skönt att ha måleriet som ett komplement. Där ser jag kopplingen direkt. Det jag gör med mina händer dyker upp på målarduken på en gång, och när jag är färdig har jag en målning att visa upp. Det är så tillfredsställande. Av samma anledning tycker jag väldigt mycket om att göra andra saker där man direkt ser resultatet. Som till exempel att fålla upp ett par alldeles för långa jeans. Det går snabbt och lätt och jag blir så fruktansvärt nöjd med mig själv när det är gjort. Konstigt att det ändå oftast tar så väldigt lång tid innan jag kommer mig för att göra det...

* * * 

I like to do things where I can see the result right away.  

365 faces - dag 114-120

Sju nya ansikten blev det igår när jag testade mina nya torrpastellkritor. Jag ritade bara ur fantasin, och brydde mig inte om hur resultatet blev. Det viktigaste var att pröva alla olika färger och lära mig hur de fungerade. Kritorna är av märket Staedtler och av studiokvalitet, och de första torrpastellkritor jag äger. Jag blev förtjust i sådana när vi jobbade med kritor på bildpedagogikkursen, och har länge tänkt att jag ska köpa en låda. De fungerar ungefär som kol och är väldigt mjuka och går att sudda ut med fingrarna. Just de här dammar också väldigt mycket, något jag inte tycker att de jag tidigare provat gjorde, men jag kanske kommer ihåg fel. Roligt var det i alla fall att rita med dem, och så länge det är fint väder så man kan sitta ute så spelar dammet ingen roll.

* * *

I made 7 more of my 365 faces yesterday. I used my new soft pastel chalks, and I like them.